emmaskaos

När både B och jag är hemma brukar vi försöka göra så att vi lägger ett barn var. Tuva är den lätta att lägga, henne behöver vi i stort sett bara lägga ner, kanske borsta tanden lite. Melwins läggningar brukar kräva lite mer engagemang, det ska tvättas, kissas, borstas tänder och läsas sagor. Allting måste utföras i samma ordning, efter M's egna rutin. Ofta med ganska hårt motstånd. När man har kommit så långt att sagan är utläst kan två saker hända; Antingen är han nöjd, man kan pussa, säga god natt och gå därifrån. Det är det bra scenariot. Det som annars kan hända är att han vägrar släppa ut en från sovrummet. Man ska tvingas ligga där med näsan i Göte (M's snuttekanin som luktar ungefär som en mjölktorkad disktrasa). Dessutom slår det aldrig fel - jag somnar och vaknar upp som ett monster!

Jag är så sur. På allt och alla! Eller, vid det laget sover ju båda barnen så det finns ju liksom bara B att vara sur på. För det första är det hans fel för att han inte väckt mig. Sen borde han ha fixat något att äta (att han aldrig tänker på att jag kanske är hungrig!), ja det krävs inte mycket då. Men B börjar bli ganska så van och har sina knep hur han ska göra. Godisbitar brukar vara ett säkert knep att tämja blodsockermonstret. Idag fick jag en kram när jag var som surast. Det var jättejobbigt, för det är så svårt att vara arg på någon som är snäll. Ibland vill man bara sura liksom..

Ett klipp om PMS från Everybody Loves Raymond