Emotionell inkontinens

Buhu, nu har jag suttit här och bölat sen klockan 9. Jag såg filmen P.S I Love You. Jag har inte sett den förut och den var väldigt bra och väldigt sorglig. Jag har nog inte gråtit så här mycket sen jag såg filmen UPP. Det är också en film jag rekommenderar er att se om ni inte har sett den. Den är rolig, sorglig och helt fantastiskt bra med en grinig gammal gubbe i huvudrollen. När jag tänker efter så påminner de här två filmerna en hel del om varandra, även att det ena är en animerad Pixar film.

Annars är det konstigt det här med att gråta. Jag vet inte när det började, om det var när jag fick barn, när jag blev vuxen eller om man kanske alltid varit sån egentligen. Det enda jag vet är att det ligger i släkten. Min faster är likadan, åkomman som min farbror så lämpligt döpt till Emotionell inkontinens. Det är precis vad det är! Man kan börja tjuta åt vad som helst. När man minst anar det så bränner det till lite bakom ögonlocken och man känner för att gråta en liten skvätt. Det kan vara ett dop, någon dokumentär på tv (den behöver inte ens vara sorglig), någon som vinner någonting (som jag egentligen inte bryr mig om överhuvudtaget) eller att tårkanalerna bara beslutar sig för att det är ett fint ögonblick.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0